atothev

Dom brände grönan och skolan står där ensam nu 
Cykelställen står tomma än, trots att loven är slut 
Dom fäller kastanjeträden i allén framför skolgården 
Och jag rör mig tyst hör inte hemma här, jag är vålnaden  
Jag vet inte varför, men kanske är det därför jag minns det så väl 
Dina stora ögon, dina bruna händer, dina vassa knän  
Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar 
Var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma  
Dom gräver i parken och frosten i marken , blir ett försvar 
Och vid hörnet av kyrkan där järnvägen går, har dom spärrat av  
Någon ligger i gräset, med frostiga kläder, så stilla och vit 
Och blåljusen blinkar, tänk vad man kan göra med en liten kniv  
Och jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit 


Det var väl något vi gjorde, något vi sa här som förändrade mitt liv  



Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar 
Var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma 
Var det dig jag såg som ett spöke från döda drömmar 
Var det dig jag såg, har jag äntligen lyckats glömma?