atothev

Jag kommer ihåg den där höstdagen. Jag kom hem till dig, vi åt middag och blickarna drogs hela tiden till varandra, jag log, du log. Vi gick från matbordet, vi sa till dina föräldrar att vi cyklade och hyrde film. Det var mörkt ute.
Jag sa till dig att det var jag som satt där på pakethållaren så du skulle ta det lugnt, du skrattade.
Av bar det, genom skogen - allt under en lysnade fullmåne. Du stannade cykeln vid en stor sten och lyfte upp mig på den. Du ställde dig framför, lade händerna på min höfter och sa: Victoria, jag tycker om dig, väldigt mycket. Jag blev tårögd, aldrig har jag varit med om att en människa sa något på så stort allvar. Jag tror att än idag du är den personen som har varit den mest pålitliga av alla jag träffat, jag visste att du aldrig ljög.
Även idag tänker jag ibland tillbaka på de härliga stunder vi hade tillsammans, jag var lycklig med dig.

Stunder som aldrig, med någon annan, kommer återupplevas och det är jag glad över, för det handlade om oss.